Hej då vi ses adjö farväl

Klockan 06:50, Campus Norrköping.

Var på plats tidigt för att finslipa min sista presentation som student på Linköpings Universitet.

Ensamma i den enorma byggnaden var mannen som kör golvrengöringsmaskinen och jag.

Vi har mötts många gånger under åren, företrädelsevis de tidiga morgnar som jag infunnit mig för att generalrepetera inför en viktig framställan.

Några få minuter här och där har adderats så att vi nu känner varandra.

Passade på att säga hej då.

Kändes vemodigt.

Tack Enver för att du gjort Campus till en trevlig plats att vara på!

Sa även farväl till den vackraste studieplatsen i världen, den med utsikt över Motala ström.

Ännu mera vemod.

Här har jag avnjutit en och annan morgonkaffe.

Väl inne i konferenslokalen hälsade lärarna välkomna till tre heldagar av presentationer.

Jag var först ut.

På väg fram med min dator hann jag reflektera över att jag för första gången inte var det minsta nervös.

Konstigt.

Klaaaaara, fääääärdiga…

Under mina 15 minuter blandade jag filmklipp, teatraliska utsvävningar och skämtsamheter med Hajen-musik och ljudeffekter, alltmedan jag pratade om min vetenskapliga undersökning och produktion.

Säkert blev det ett bryskt uppvaknande för några av mina nyuppstigna klasskamrater men de gav mig en hjärtlig applåd – som värmer än.

Frågestunden efter mitt anförande var av något blygsam karaktär, men det var inget jag reflekterade över just då.

In action.

Vid lunch kom kursansvarig lärare fram till mig.

Vill bara tacka för en fullständigt briljant föreställning i morse. Du fick ju inte så många frågor men jag tror att vi alla var lite chockade faktiskt. Själv var jag helt blown away.

För först nu insåg jag varför jag varit så sjukt nervös inför alla framträdande på universitetet – alla utom detta.

Jag har inte framträtt som mig själv förut!

Låter kanske konstigt men faktum är att jag under mina tre år på universitetet hela tiden anpassat mig till att vara på det sätt jag inbillat mig att den akademiska världen förväntat sig.

Men nu beslöt mig alltså för att gå all in på att vara Petra Lovisa Hellsing.

Hade inget att förlora och dessutom var det ingen klasskompis som skulle behöva skämmas å mina vägnar, eftersom det bara var jag i projektet.

IMG_5455
Två klasskompisar som inte skäms.

Och det höll!

Dalkullan funkade!

Mitt största bekymmer nu är hur jag ska få ner min sockendräkt till skolavslutningsfesten nästa vecka.

Det skulle skaka om klassen i grunden.

Under tre års tid har de bara sett mig bära svarta kläder.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s